Jobbdag
Har börjat känna mig lite sämre på kvällarna i min myastenia. Vet inte om det beror på att jag jobbat mer än vanligt, eller om det är en kombinerad stress, med virus.
Jag är ju sjukt stressad över flytten, hur allt ska klicka liksom. Byta lägenhet/radhus med någon är inte optimalt. Det innebär flyttstäd innan själva flytten i princip. Vi flyttar ju samtidigt! Det kommer bli värsta kaoset! Men när vi väl är på Plats i radhuset kommer det bli skitbra :)
Jag har varit halvrisig sen nyår med hosta och varit subfebril. Men igår tog jag mig äntligen utanför dörrarna på ett halvmilsjoggpass efter dryga veckans uppehåll. En halvmil körde jag och Cissi på, och Gud så skönt det var. Graderna låg ungefär runt nollan, eller möjligtvis på pluskanten, luften var frisk och man blir ju så himla pepp! Nästa gång ska jag öka till 6-7 km tänkte jag. I ett desperat försök att snart kunna nå mina gamla tider och distanser.
Tyvärr blev ju dubbelseendet ett faktum efter joggen och kvällen blev rätt jobbig. På nåt sätt kan det ändå vara värt det, för det är ju som balsam för själen!
Ikväll fick jag även till ett egenkomponerat litet cirkelgympass, där hela kroppen fick kämpa. :)
Bjuder även på en bild från helgen på Nybergskorna.
Jag och Anna var ute på grappa och käkade pizza i helgen och tog ett glas vin! Det var inte igår kan jag säga! Mysigt 👍
Nu kommer prinsarna så jag ska kramas lite. Tjing!
Upp i tid
Här om dagen blev det bestämt att jag ska gå upp i tid på jobbet. Det känns ganska bra! Jag har ju mått så bra sista 1,5-2 månaderna! Från 50% till 75% fram till sista januari. Jag är igång och tränar- dvs springer, om än väldigt sakta fortfarande. Men jag är
tillbaka och allt får väl ta sin tid kan jag tycka. Huvudsaken är att jag inte kastar in handduken, utan fortsätter köra efter
Mina förutsättningar. Längsta distansen sen jag kickade igång igen är 6,5 km och det är jag
förstås jättenöjd med.
Sen så har vi varit på planeringsdagar med jobbet dock i slutet av september men värt att nämnas. Detta år styrde bussen oss till södertuna slott. Mysiga dagar med givande arbete.
Det blev både skratt, mat, iskallt-utomhusbad, och en stycke ryggskott som fortfarande pinar mig delvis.
Att bada utomhus, i slutet av september var nytt för mig. Har aldrig badat i svinkallt vatten förut. Jag bara bestämde mig och gjorde det. Kroppen reagerade direkt och andningen tog liksom slut. Man blev helt paralyserad och för ett tag trodde jag att jag fått andningsstopp, haha. Men tillslut orkade kroppen dra ett andetag. Förvånande hur kroppen reagerar på kyla. Men nyttigt att veta vad som händer i kyla. Jag sköt ju ifrån med benen och åkte på såvis ut en bit, och var således tvungen att simma tillbaka. Tänk de som doppar sig mitt i vintern då?
Lite bilder...
Fina Amanda!
Mina favoritkollegor. Allvarliga som alltid...
Sen så har det varit halloween och jag måste bara lägga ut våra bilder. Synd att inte bilderna på sönerna gör sig rättvisa mot verkligheten. Våra sårskorpor var uppphöjda , tillverkade av läppstift, mjöl, vatten och ögonskugga och högst verklighetstrogna :)
Det var riktigt roligt att måla sig, och jag har liksom inte haft det intresset förut, att måla och spöka ut mig, men jag hade kunnat måla flera timmar om tid hade funnits. Nyväckt intresse? Nästa år blir det till att köpa bättre färger så att man kan måla sig lite jämnare. Den vita färgen blev flammigare vartefter kvällen gick...
Hittade Agnes så här efter en hård dagisdag. Hon har slutat sova middag på dagis, men sen somnar hon när hon kommer hem istället, och När mamma lagar mat. Inte så bra.
Här med Ipad som huvudkudde. Haha
Sen har vi gjort ett besök på morfars grav också.
Agnes sjöng ja må han leva i hundrade år. Hon har fått för sig att varje gång det tänds ljus så fyller någon år. Lilla hjärtat mitt <3 tror nog att min pappa log i graven, trots att han varken kommer leva i hundrade år eller har födelsedag när vi är där och hälsar på. Agnes blev sedan jätteledsen och grät eftersom att morfar aldrig dök upp. Hon hälsade ju på någon som aldrig visade sig. Inte lätt att förklara för de små liven vad som händer när en människa går bort. Hon såg honom iaf på vägen hem. I himlen. "Nu ser jag min morfar, han sitter brevid månen mamma, titta"
En tår eller tre föll ner för min kind. Saknad efter min pappa, att se barnen sörja sin morfar trots att de aldrig träffats, och att de hitte-på ser honom i himlen.
Saknad gör ont. 
Kl är nu kvart över nio. Det är söndag morgon. Alla mina killar sover fortfarande. Jag och Agnes har en lugn morgon och hon är så himla duktig min prinsessa. Igår var hon torr hela dagen, och i natt med. Nu på morgonen har hon redan suttit på pottan två ggr <3
Nu ska jag starta igång den här dagen med frukost, sedan vankas kalas hos gustavs Viktoria som fyllt 6 år!
Kaffe
Första koppen kaffe på 48 timmar. Ja, magsjukan som medverkat till det. Jag har inte varit direkt sugen på nåt, men nu börjar det kännas som vanligt igen. Thank you lord.
Idag skulle jag jobbat ett dagpass men är ju fortfarande smittsam ett par timmar till, så istället för att jag fick vara hemma och få en karensdag så ordnade min Fina chef & Co. Så att jag fick gå ett kvällspass istället! Jag antar att både de och jag tycker att det räcker att vara borta 50% redan....
Nu ska jag försöka hoppa in i duschen och vakna till liv....
Jobbkväll
Idag har jag jobbat kväll och där på jobbet fanns minsann
en massa onyttigt idag.
Visst sörrni. Jag har moffat mer än jag själv kunde förutspått. Godis, kex, ost, chips, dip, ostbågar, choklad, frukt, gräddig sparrissoppa..
Och min egen porterstek med pressad potatis förstås. Detta kan knappast kallas kalorisnålt, och går inte alls enligt planen.
Planen var ju att jag skulle äta bra.
Jag börjar med det i morgon :) (igen)
Jag vet att det inte finns några genvägar, hela jag ska bara lära mig det. Delar av mig kan behärska mig, de övriga delarna ska jag jobba med.
Det kanske räcker med att spegla sig lite? Ska testa det i morgon.
I morgon ska jag även satsa på en jogg igen. Hoppas att det funkar att springa någorlunda hyfsat långt. Det vore trevligt, iaf för min kaloriförbrukning...
Nu tänker jag snart hoppa i säng.. Är så trött varje kväll och speciellt efter kvällspass.
Kvällen på jobbet var lugn och trevlig, som ni kanske redan förstått eftersom Jag hunnit äta en hel del.
De flesta familjemedlemmarna är fortfarande vakna i det här huset. De sitter och kollar ensam hemma 2.
Lite soffhängsbilder... Två i ena hörnet
Och två i andra....
Sovtimman är egentligen redan slagen, men nu är det jullov!
Jobba sig lite
Efter en lååång härlig ledighet har jag nu börjat jobba igen. Det känns lite konstigt att jag ska jobba nu i 30 (!!!) år till utan nåt längre uppehåll. (No more babies you know). Haha va konstigt det känns när man skriver så. 35 år är lång tid!
Iaf har jag dragit igång och det är otroligt kul att ha börjat jobba igen. Både energin och motivationen sprudlar. Roligt att göra något annat än att bara lata sig om dagarna, och roligt att känna att man gör ett bra jobb! På så sätt har jag nog det bästa jobbet (för det mesta) för att man får sån positiv feedback av att arbeta med människor.
Patienter som är så tacksamma för att vi räddat livet på dem, och det är ju även stimulerande för mig att se en patient pigga på sig efter att tex varit okontaktbar till att stå och vinka hejda i dörren. Att på nåt sätt då känna att man bidragit till att patienten kommit på fötter igen är en härlig upplevelse!
I augusti kommer jag jobba halvtid och vara föräldraledig halvtid. Och dessa fyra pass som jag jobbat nu så har jag och micke gått om varandra helt och hållet. Han har jobbat dag-jag kväll och tvärt om. Det betyder att vi har tagit med barnen till jobben mellan skiften, sagt hej och hejdå. På så vis, att vi jobbar samma dagar blir det mer lediga dagar tillsammans när vi inte jobbar. Vi ska ju båda jobba 2-3 pass/vecka och gör vi dem passen på samma dagar blir ju våran ledighet på samma dagar och vi kan på så vis fortsätta ha lite "sommar med utflykter"
I september kör jag igång heltid, och grabbar börjar fritids och lilla Agnes ska bli stor och börja på förskola! Hjälp!
Och Micke har kommit in på ekonomprogrammet på mälardalens högskola och ska således sluta på akutmottagningen.
För min del är det här jättepositivt! Vi slipper hålla på att byta pass hela tiden och vi slipper jobba om varandra. (Funkar på halvtid, men inte när man jobbar heltid) Och vi slipper jobba olika helger!! För hur kul skulle det ha varit att aldrig fått en enda ledig helg ihop?
Detta blir kanon vettni!
Nu ska jag avnjuta en kopp kaffe i mitt lugn och ro. (Pojkar med farfar och badar/åker båt, Agnes sover)
Ytterligare en ledig dag
Det känns lite lyxigt att vara så här långledig. Först 9 dagar mellan jul och nyår, sen 2 dagars vecka nu, och sen semester igen hela sportlovsveckan. Efter det är det inte många dagar kvar till 1april då vi förmodligen kommer att vara lediga 50% var, samt långlediga hela sommaren tillsammans innan vi kommer in den riktiga rulliansen och de nya stående rutinerna med att lämna 3 barn på 3 olika ställen. Varje dag. Det ska bli en utmaning att få ihop våra scheman med helg, kväll, natt och dagjobb. Med tre barn. Nanny någon??
Planeringsdag på jobbet
En givande eftermiddag avslutades med middag på nyöppnade Elite hotell.
Fint ska de va! Och det var gott också!
De har gjort det riktigt fint där inne!
En vecka
En vecka är det kvar. 7 dagar, snart bara 6. Sen börjar jag jobba igen. Vart tog tiden vägen?
Det ska bli både skönt och inte skönt. Konstig känsla. Skräckblandad förtjusning.
Agnes kommer vara 7 månader då. 7 små bedårande månader.
Detär läskigt att släppa kontrollen till någon annan. Nu tvivlar jag inte ett dugg på att Micke inte fixar det, men ändå, jag gillar att ha kontroll. Och hittills har jag haft 100% kontroll. Jag kommer förmodligen ringa hem 1 gång i timman första veckan.
När jag var sjuk, under graviditeten så gick tiden så otroligt långsamt. När jag låg inlagd, så låg jag och räknade dropparna på droppet. Så långsamt gick tiden.
När jag var hemma, så låg jag och stirrade i taket.
Eller så stirrade jag i toalettstolen.
I 8 MÅNADER låg jag så!!!
Sen så ifrågasätter alla varför jag ska börja jobba så tidigt."hon är ju så liten"
Nu går tiden fort istället. Väldigt fort. För fort.
Hennes pappa är lika bra på att ta hand om henne som jag är. Jag behöver komma igång. Jag behöver må bra. Jag har mått dåligt alldeles för länge.
Sen kan jag erkänna att jag nu mer börjat vänja mig att vara hemma, vi mår bra nu, och jag njuter för fullt av att vara med min lilla flicka. Men hela den här soppan och graviditeten, förlossning och efterförlopp med sjukdomar och operationer har satt spår i mig, som gör att jag måste komma igång och få mitt liv tillbaka.
Jag hoppas att det kommer bli skitbra. Så snälla ni som läser detta. Ge mig inte ångest över att jag går tillbaka till jobbet redan. Det är mitt val. Och dessutom tror jag att det är rätt val. Och det känsligt.
Hela JAG är känslig.
The boss
Idag fick jag ett mail av min chef. "nu är det dags att lägga in schema" hjälp! Jag ska snart börja jobba!!! Undra om det är sista gången jag kommer vara mammaledig!? nu ska jag njuta till Max av min lilla tösabit! För snart kommer hon bli pappig <3
<3
Jag måste bara berätta att jag är sjukt imponerad av William. Han var jätteduktig igår när vi hade kiosk-tjänst. Han tog emot både beställningar, pengar, räknade hur mycket de skulle betala och få tillbaka osv. Plockade korvar ur kantinen och fixade i ordning. Han hade bra hand om kunderna. :) kul!
Jobbat!
Idag blev det extra jobb. Kändes jättekul att vara "tillbaka i matchen". Jag kom ihåg mer än jag trodde. Det sitter liksom i ryggmärgen. Najs! Det ska bli lika roligt i morgon. :) men sen blir det nog lugnt tills jag ska tillbaka på riktigt... Kanske. :)
Arbete...
Idag ringde de från jobbet.
När jag var i min lilla Bubbla, När jag mådde så Dåligt, så ville jag ju bara bli frisk och må bra. Jag ville komma tillbaka till det normala. Jag ville ARBETA. Jag ville vara Simone. När man mår dåligt, och när man inte riktigt har kontroll att påverka läget så är man sårbar och ömtålig och så vill man bara att allt ska vara som vanligt. Man drömmer tillbaka. På nåt sätt. Till Tiden man mådde bra. Det är nog inte många som egentligen förstått hur himla dålig jag egentligen var. Jag kunde knappt gå för att jag var så uttorkad. De kunde knappt sätta dit en nål på mig för att kärlen dragit i hop sig så dant av att jag var uttorkad. Att ligga i en sjukhus säng, och stirra in i väggen. I flera dagar, flera nätter, och i flera omgångar och alldeles, alldeles ensam. Det tar både fysiskt och psykiskt på en. Man blir både Nedstämd, Ledsen och Likgiltig. Man förlorar känslan till meningen med livet. Man förlorar tron på sig själv.
Sen fortsatte ju mitt dåliga mående ända tills Agnes var ute ur magen, och även en tid efter. Först nu, först nu har jag börjat koppla bort allt det dåliga som varade i ett år. Ja, det var faktiskt i ett år som jag mådde dåligt. På ett eller annat sätt.
Nu har jag börjat njuta av livet igen, jag mår hyfsat bra efter snittet, och jag har börjat röra på mig. Jag njuter av Agnes, och jag trivs med tillvaron och jag trvis med min fina familj.
Verkligheten hann i kapp mig idag, när jag hade två missade samtal från skyddat nummer. Vem känner jag med skyddat nummer? Jo, de ringde en tredje gång. Det var från JOBBET.
Nån gång under tiden i min lilla bubbla, har jag sagt att jag vill börja jobba extra. Jag har nog, om jag inte missminner mig till och med vädjat. Jag har ju varit hemma så länge. Ungefär 8 månader längre än alla andra mammor som har lika gamla bebisar som mig. Det var när jag var dålig och hade lite panik som jag kände att jag ville jobba. Nu när jag äntligen mår bra så ville jag njuta av min fina flicka... MEN ...
På söndag så går jag in på jobbet, och tar en dagtur. Förmodligen är jag den med yngsta bebisen på jobb i HIAS historia. Helammar, och Agnes är bara 4,5 månader. Ju mer jag tänkt på det idag, så känner jag att det ska bli roligt! Jag känner mig stark! Och jag känner mig GLAD
Visst är jag tuff?
Och visst har jag väl tagit rätt beslut?!
Jag ser fram emot söndag och jobbdag.
Och vet ni? Det är tillåtet att gå ifrån för amning..
God natt :)
