Lite från badet

Hopptornet i bakgrunden hoppade William ifrån. 3an! Galning!

Försökte lägga in bild på mina skor i förra inlägget. Det gick inte, så nu försöker jag igen ;)

Ryggskottet från helvetet fortsätter. Jag känner mig otroligt bitter och ledsen faktiskt. Och ont gör det. Det skär som knivar.

Jag hade längtat så mycket efter killarna och hade tänkt lägga all energi på dem. Istället ligger/sitter/går jag och är orörlig på så vis att jag inte kan böja mig, sträcka mig, sitta ner. Jag kan typ inte vara delaktig på så vis som jag önskat.
Detta märks på kidsen som bråkar mer, lyssnar sämre. Sen att vi har regnigt gör inte saken bättre direkt.

Vi har åkt iväg på semester. Visserligen bara till ing-Marie och Bengt där vi känner oss som hemma. Men vi har ändå åkt bort ;)

Igår var det fint väder, solhäng, bad för alla barn och Micke, lekparkshäng och glasslukande för 6 st x 2 tillfällen.. Sommar!
Idag är allt grått. Både Mitt humör och molnen.
Jag och Sara tog oss en promenad med grabbarna så att de fick leka i lekparken, samtidigt snurrade jag gående runt längs gatorna i 5 km....
......
....I MINA NYA ASICS. Japp! Ni läste rätt! Jag köpte ju ett par i tidig höst förra året och för några dagar sen så upptäckte jag när det hade skavt på foten att tyget släppt från insidan av skon vilket i sin tur gör dem obrukbara. En mil till joggande i dem skulle ge mig skapliga skavsår. Sen så hade vi såklart inte kvittot kvar-förstås- men micke gjorde ett försök att gå och klaga. Och skam den som ger sig. Skorna hade ju bara dryga 25 mil bakom sig och det syntes, så micke fick plocka ut ett par nya! Dock förra årets modell (lika som jag hade fast snyggare färg) men nya och redo för en massa nya milisar!

Nu ska jag stötta Ludvig som ska laga middag till oss alla, medans micke och Sara spelar monopol med William.
Tjing!

Ja kvart i fem började sångfågeln att kvittra i morse. Hon har ju ändå sovit lite bättre senaste månaderna, men nu, sista nätterna, så har hon vaknat och gråtit på sen kväll/natt.
Den här gången gick det dock tillslut bra att få henne somna om på min arm, och vi sov till kl 8.00 (Efter att hon varit uppe en stund och märkte att det inte var speciellt kul att vara totalt ensam vaken) så himla härligt att ligga nära och snosa på henne. <3

Killarna verkar ha haft en bra helg hos sin pappa med både tom tits och sovit i vindskydd efter fisketur. De vaknade inte förrän 9.10 idag. Den tiden kan vi nog nästan skriva in i historieboken. De måste varit helt slut. Det tar på krafterna att sova utomhus :-)

Själv har jag (igen) dragit på mig ett nytt ryggskott. (En arbetsskada från hösten förra året) Det är värre än någon tidigare gång. Jag har haft så ont så tårarna sprutat. Och har fortfarande. Jag kan inte ens få på mig kläderna själv. Först fick Micke plocka upp dem från golvet, sen fick han dra upp byxorna med... Och då kan ni tänka er hur jag ser ut när jag varit på toaletten... Sitta går ju inte liksom. Jag skriker rakt ut när jag ställer mig upp efter sittande.

Bra sätt att starta semestern på va??
Jag måste vara riktigt otursförföljd nu. Grej på grej liksom.

Redan kl 8 ringde jag naprapaten som 'inte hade några tider idag' men efter att jag sa 'åh ja har panik, kan inte röra mig', så skulle han flytta på någon och ordna om i sitt schema och ta emot mig på eftermiddagen. Tack och lov säger jag bara!
Håll tummarna nu!

Idag är det 12 år sedan pappa gick vidare till andra sidan. 12 år. Det är lång tid. Samtidigt minns jag honom som att det var i går.
Jag minns precis hur jag tog emot beskedet. Hur himla chockad jag (Inte fattade) att jag var.
Jag minns hur polisen bad mig ringa någon anhörig.
Jag minns också hur INGEN svarade i telefon just då.
Jag minns hur poliserna satt kvar hos mig i flera timmar och väntade på nån slags reaktion från mig. Och på att bån anhörig skulle svara. Men inte ett pip kom fram från mig. Stone face.

Älskade pappa. Varför var du tvungen att gå så tidigt?
Du hann aldrig träffa dina barnbarn, de som ska föra vår släkt vidare. Varje gång jag tänker på att du aldrig kommer att få se William, Ludvig och Agnes så skär det i hjärtat.
Därför brukar de få följa med till graven, för att det på nåt sätt känns som att de träffas då iaf.

Idag var det Agnes första "medvetna" tur att följa med.

Pappa, jag saknar dig!

Kan man inte springa så får man gå istället. :-)

Hemma efter en lång härlig, svettig benhinne-smärtande promenad med Natta och Agnes. Hyggligt tempo, för utom alla stopp pga att en liten tös ställde sig upp i vagnen konstant.
Men 8 km stod hon ut! Inte illa ju!

Sovmorgon, kaffe, sola (egentid) premiärbad för Agnes, Tuna park, och mysgrillning.med en kall öl!
Idag har jag njutit hela dagen. Fasiken så härligt livet är ibland!

Agnes älskade både vattnet och stranden även om det var lite läskigt att gå utan skor. Hon doppade sig till midjan men gillade mest att stå upp till vaderna och leka med leksakerna vi hade med oss.
Sammanfattningsvis.
Avkopplande
Njutningsfaktor
Familjemys

Sa ju att jag i praktiken har gått på semester redan... Nu känns det så ännu mer.

Nu blir det grillat och en öl till det.

Idag skiner solen och jag är ledig. Jag hade en plan. Lägga Agnes, laga mat lite snabbt och sedan ut och lapa sol. (Medans Micke kör intervaller inför lidingöloppet i vilstaskogen) Men precis när jag är på väg så är solen redan förbi vår uteplats som nu endast består av skugga. Surt! Jag tänkte nog låna lite av grannens tomt när solen kikar fram där, men då har väl Agnes förstås vaknat redan. ;)

Nu är det endast ett arbetspass kvar till semester och föräldraledighet för mig. 8 långa veckor! Rent praktiskt känns det som att jag redan gått på ledighet, medans det teoretiskt faktiskt står på mitt schema att jag har ett pass kvar. Lördag dag, kl 16 stämplar jag ut för ledighet!

Sitter just nu och intar lunch. Chili con carne fick det bli. Riktigt gott, med en hel del sting i faktiskt. Det märks, för näsan börjar rinna så där som den gör när man äter stark mat.

Hostan fortsätter, och löparkläderna ligger och samlar damm. Det känns otroligt jobbigt. Jag hade sett fram mot att springa i lite varmare grader än under nollstrecket. Min hjärna är redan på väg, men kroppen säger ifrån. Det är bara att inse att jag faktiskt måste bli helt frisk innan jag kör igång. Jag får nöja mig med långa promenader istället, det är ju också en typ av träning, även om det inte alla ger samma positiva kick-känsla i kroppen som löpning gör.
Jag vinkar hejdå till åvarvet och får satsa på nåt annat milslopp istället. Dianamilen? Midnattsloppet, som förvisso är utsålt redan, men om man får tag på startplatser? Fast då måste vi fixa ledigt, barnvakt och ev sovplats också... Känns omständligt att komma till start när det både är fullsatt, vi jobbar och måste byta pass med någon vänlig själ, samt iså fall även ordna barnvakt.
Vi får la se!
Nu ska jag ut i friska luften. Även om det så blir i skuggan.

Igår körde jag och Natta intervaller.

Fasiken va sugen jag är på åvarvet egentligen. Jag bestämde ju att strunta i att springa det pga min hosta och faktiskt dåliga kondition efter dryga månadens sjukstuga, men Trots att jag fortfarande hostar så gick det hyfsat bra att intervallträna igår. 2veckor kvar till loppet nu.. Hinner/orkar jag?? Även om jag skulle lägga mig ner och halvdö efter 7 km så skulle jag förmodligen inte komma sist? Och jag kanske skulle vara nöjdare av att ändå genomfört loppet på dålig tid än ingen tid?
Ja fasen! Det får nog bli så!

Igår fick jag inte igång intervallklockan på de 3-4 första seten, så bilden jag kommer ladda upp är inte rättvis.

Vi började med en långsam uppjogg på dryga kilometern sen körde vi faktiskt i ett bra tempo (för att vara jag och ha varit sjuk) under intervallerna, och promenerade mellan. Springa 400m vila 1,30min i ett sett om nio tog oss till dryga 6 km jogg.

Helt utpumpad, alldeles våt och himla nöjd efter intervallträning i regnet!
Här nedan syns en del av intervallträningen. Tror att de första seten var snabbast ;) (de som inte syns alltså)

Idag laddar vi för fotbollscup igen.

Livet som FotbollsMamma är inte riktigt som jag hade föreställt mig när vi då, en dag för snart 3 år sen tog beslutet att låta William gå med i ett fotbollslag .
I min fantasi pågick nåt helt annat. Då ingick träning en gång i veckan, och matcher mellan varven där man deltog som stöd och klappa händerna när grabbarna gör mål. ;) Inget mer typ. Det var ju överkomligt. Jag såg bara det roliga.
Men att man ska sälja lotter, arbeta på alla cuper, städa, stå i kiosken på a-lags matcher, fixa inför-och under- och städa efter Valborg osv (även cuper där inte William deltar) gör ju att man knappt har en ledig helg längre. Man kan inte köpa sig fri från att arbeta heller. Man kan ordna en ersättare, men vill ingen så får man lov att stå själv ändå.

Idag spelar William sina matcher kl 12.00 och kl 14.00. Mellan klockan 12.30 -15.15 ska jag stå och steka hamburgare, (i regnet) och missar ju egentligen Williams matcher, och den delen av kakan hade jag ju egentligen velat ha.

Egentligen klagar jag inte, utan det är ju mer ett konstaterande.
Det här känns som att det bara är början. Början På något som kommer ta väldigt mycket av vår tid. Och William är ju våran äldsta, sen kommer lillebror också som säkert ska spela fotboll han med. :-) sen har de ju handbollen också, så vi får se vad som väntar där haha...

Samtidigt är det självklart roligt att vara deltagande och sätta sig in i föreningslivet.

Den 18 juni är det avslutning och då ska föräldrarna möta barnen. Jag lovar... Stelben Simone har inte en chans mot dessa killar!

Barnen är 8 i år och har redan fått sponsrade fotbollställ. :)

Här är vi iaf. Laddade och glada!
Nu kör vi!

Hon är så jäkla cool. Tränat löpning/jogg ett par år och anmäler sig sedan till Stockholm maraton. Idag är dagen. Som hon tränat för.

Hon springer i detta nu, om hon klarar att fullfölja så borde hon vara i mål inom en timma. 4,2 mil. Hur coolt som helst ju! Så himla stolt och glad för hennes skull idag.

Heja heja heja!!!!