I förmiddags fick jag för ovanlighetens skull med mig älsklingen ut. Vi tog rundan förbi vilsta, som mäter dryga 6 km. Det som var skönt med dagens rutt var att det återigen var barmark! Benen kändes okej, och flåset kändes jättebra idag. Vår plan var att ta en riktigt lugn runda pga mitt ben och mitt kortison-flås och jag tyckte att jag sprang avslappnat och trodde att det gick i 7 tempo, men med facit i hand sprang vi 6,30 tempo i 6,4 kilometer, så det var riktigt glädjande att det gick i hyfsat tempo utan att direkt känna sig halvdöd. Jag sänkte kortisonet ytterligare i lördags, så kanske kanske börjar det gå lättare för mig att öka takten snart!