Upp o ner
När livet är lite upp och ner så skriver jag mindre. Orken och energin går liksom åt till alla måsten.
Sista veckorna har varit jobbiga för mig. Mår sämre, bättre, sämre, bättre, och sämre igen.
Håret bara faller av mig och fastighetsskötaren var här och rensade avloppet för mitt hår blockerar utgången. Japp. Så illa är det.
Pratade med mon neurolog om detta och det var inte värt det.
1. Cellgiftsbehandlingen tar upp till ett år för att se om det har någon som helst effekt.
2. Tappa håret, en del av sin personlighet för något som inte fungerar?
3. Det har nu gått 4 månader och den enda effekten av cellgifterna hittills är håravfall.
Läkaren och jag är överens. Det är inte värt det. Så här om dagen blev det beslutat.
Jag ska sluta med cellgift.
Något inom mig jublar. Jag kommer kunna sola igen, jag kommer känna mig mycket friskare. Något inom mig känner misslyckande och tragedi.
Jag är tillbaka på r u t a e t t.
Dvs nästintill obefintlig behandling av min sjukdom och därmed känns allt ovisst och oroligt igen.
Läkaren pratar om dropp nu. Ligga inne en vecka varje månad med dropp och blodförtunnande sprutor.
Det känns inte på något sätt lockande.
Men å andra sidan så känns inte mitt dubbelseende vidare värst lockande heller
Pest eller kolera ni vet.
Det är mitt liv. Och det är de valenjag har.
Jag känner mig otroligt ensam och vill bara försvinna en stund.
Jag behöver lugn och ro. Jag behöver må bra och hämta krafter.
Ingen har sagt att livet ska vara lätt. Men just nu känns det svårt.
Jag vill ha tillbaka mitt glada JAG
Jag vill ha tillbaka MIG
Och så tvättade jag håret igen.....
Trackback