Oh My GOD!!!
Jösses! Otroligt!
Idag känner jag mig döende!!
15 km jogg sätter sina spår. I morse när jag vaknade orkade jag knappt lyfta armen, än mer att sätta mig upp och försöka vakna till liv.. Totalt sopslut, på ett halvhärligt sätt.
Min kropp är ju inte van med långdistans, och det märks!
Att sen Agnes vaknat 3ggr och inte klarat att somna om, utan hamnat i vår säng, och jag i soffan framåt småtimmarna gör det inte bättre. Eller att lotten att gå upp med henne i morse föll på mig. Så blev det inte. Agnes och killarna klarade sig själva i morse. Jag låg som en död sill halvsjungandes med stängda ögon till hennes favoritsånger som skulle köras om och om igen. Till kl 9 då micke gick upp och manövrerade det sjunkande skeppet. Sen sov jag till 10.30 utan att röra en min.
Tvingade upp ögonen, och där är jag nu.
En kopp kaffe, lunch och soffhäng framför os. Agnes sover, och micke har dragit till vilsta för att grabbarna ska testa på gymnastik.
Natta, min andra halvdöda kompanjon som också sprang 15 kilometrar igår, ska strax komma över. Här ska vi Hänga i min soffa och förundra oss över hur det här gick till? Hur sjutton blev vi så här trötta? Hon mår precis som mig idag. En mil känns ingenting dagen efter, men en halvmil till tog slut på
mina depåer, tydligen.
Mitt första långdistanspass. Ever.
Stolt! Utmattad, halvdöd och euforisk.
Trackback