Känslosvängningar i en sal på lasarettet

De senaste dagarna har varit lite känslosamma kan man lugnt påstå. 

Det är fruktansvärt att se verkligheten från privat håll,  ena stunden iklädd arbetskläder förväntad att vara proffesionell och stabil. . Andra sekunden anhörig.En kombination som faktiskt inte passar över huvudtaget. 

Att se sin mamma kippa efter andan. Och att att känna press på att arbetskollegorna ska vårda henne. Det blir inte riktigt bra, men jag vet att hon är på bästa stället, och känner mig trygg! 

Den här gången är känslorna så dubbla så att jag blir förvirrad själv. 

I söndags skulle jag besöka henne. Men när jag tittar in i salen så sov hon lugnt för första gången på över två dygn. Hon andades ansträngt men lugnt, ögonen var stängda. Huvudet hängde ned utanför sängkanten, och hade lite missfärgad färg. Men hon var lugn. Äntligen fick hon vila. Jag stod och tittade ett tag till. Vårat gemensamma liv passerade i bilder. Minnen när hon var frisk och ändå ganska glad. Tider från Värmland när jag var barn. Hon kämpade faktiskt ensam med 5 barn. 

Andningen var fortfarande tung, och plötsligt känner jag att tårarna börjsr rinna över. Jag ville ta henne i handen, men var rädd att hon skulle vakna. Jag ville krama den hårt! 

Tänk! Jag har legat inne i den där kroppen  som har det så hemskt jobbigt med andningen. Hon har burit mig, sjuk, i sin mage, i nio månader! Kommer hon ens överleva det här? 

Somnar hon av utmattning?

 Eller är hon på väg att bli ännu sämre? 

Det är inte min mamma som ligger där i sängen.  

I går vaknade min mamma upp igen , och börjar vara sig själv. Lite iaf. Så nu känns det lite bättre.

Idag åkte faktiskt jag och Ludvig och hälsade på henne. Hon var hemskt trött och orkade inte ha besök, men kämpade emot och bad oss stanna. 

Här sitter hon iaf upp, mensnart låg hon och sov igen... Och vi tassade försiktigt ut.. 

Ludvig och mormor. Ludvig tyckte att det var lite jobbigt och läskigt att besöka mormor.


För er som inte vet, så har jag haft dålig kontakt med mamma en längre period. Men nu när hon är sjuk så är allt sånt borta. Hon är min mamma. Min älskade lilla mamma. Som har fött mig och tagit hand om mig, efter dåliga förutsättningar. 

Min mamma.