Fy bubblan!!!

Det var riktigt katastrofalt tunga ben idag på den planerade joggen. Och flåset var som att jag inte sprungit ett steg tidigare i mitt liv. Varje kilometer kändes som en mil. Det var Helt klart den sämsta  rundan i historien. 

Jag och Natta sprang en annars kanonrunda kronskogen. Vi komponerade en 3 km rutt utan långa backar, och som man enkelt kan ta två varv genom utan att bli trött på omgivningen. 

Idag var ju en av mina sämsta dagar och det visade sig på fler sätt än flås och tunga ben.  Jag snavade minsann och flög mer eller mindre handlöst mot marken. Jag höll blicken för högt och hade inte koll på alla rötter sörrni. Jo då, de fanns där. Rätt exakt där min fot planerade att landa. Istället slutade det med ett till ont underben. Tack och lov det andra benet än det jag kämpar för att få springdugligt igen.  Så nu kan man säga att jag har ont i bägge underbenen! Braigt va? 

(Läs att det är mitt ironiska tonläge i texten) 

Det slutade med tre stora blåmärken, och har jag tur så är det bara dem som gör ont, och inget värre. 

Tur att ingen såg mig. Ja, förutom natta då :) 

Fint pyntat i skogen ;) antar att det är Agnes förskola som haft nåt för sig. 

För någon dryg månad sen sprang jag 15 kilometer och var inte i närheten av tröttheten jag kände idag. 

 Den nakna sanningen...

Men man måste väl ha nån riktigt kass runda ibland för att uppskatta de andra rundorna bättre? 

Du kunde låtsas att du var jag - isåfall hade det ju varit en kanonrunda! :-)