Mitt knä fortsätter att jäklas lite med mig.det går bra på plan mark men så fort jag ser en trappa så tar jag "omvägar". Det gör så himla ont att gå upp och ner, men att springa går trots allt hyfsat, och jag verkar inte bli så mycket sämre så jag har börjat kört på i ett lugnt tempo. 

I söndags tog jag med mig William på en runda. Han hade sprungit en km som längst  och bara en gång tidigare i historien.  I Söndags sprang vi för 1,5 km men han orkade ända till 2 km och det tog honom 13 dryga minuter att springa. Jag är mäkta stolt över honom, min 8 åring! Jag fortsatte till 6 km och knäna kändes helt okej under själva rundan, men jäklades sedan resten av dagen. 

Idag hade jag ett halleluja moment. Legat och degat hela dagen och tyckt synd om mig själv men tillslut, runt 19 tiden fick jag med mig min vapendragare Natta ut på en runda. Min kropp kändes helt fantastiskt pigg och jag bara flög fram i dryga halvmilen. Undra vad som gjorde att det gick så lätt? Just idag? Jag hade kunnat dra upp tempot en hel del, eller alternativt sprungit för milen, men det är väl totalt meningslöst om man frågar mitt högra knä. 

Idag var det riktig höst i luften, med mörkt och behagligt springväder och både tröjor, jackor och långbyxor åkte på.  Jogg när den är som bäst. 

Längtar redan till nästa gång.