Så länge kunde jag hålla mig..

Japp! Idag har jag fortsatt sovit rätt mycket, men ikväll har jag vaknat till. Direkt började det krypa i benen, och 45 min senare stod jag startklar med Cissi. Hon är ju nere på 5km/28 min nu, så jag är en bit bakom, åtminstone 3-4 min. Men jag ger inte upp. 

Efter kortisonet så! 

Det är så gulligt av henne att springa med mig, för egentligen är det ju som en underhållsjogg bara för hennes del, att springa med mig. Men just nu är det iaf skönt för oss båda med sällskap i mörkret! Och sällis över huvudtaget. 

5 km i kallaste vädret hittills i år. -2 grader. Det funkade bra för luftrören (jag brukar vara känslig vid minusgrader) Dock snubblade faktiskt fötterna flera gånger. Nästan så att jag trodde att jag skulle gå omkull.  Inte för att det kändes som att jag hade tunga ben, men nåt knasigt var det. Vet inte riktigt vad dock? 

Förövrigt har grabbarna kommit hem och vi har haft en riktigt fin eftermiddag tillsammans. Nu känns hjärtat helt! Nån som var glad som vanligt var Agnes. Hon älskar sina bröder. 

Här diskuteras med brorsan.