Skrivandes från bilen. På väg hem från Torsby.


Idag tog vi ett sista farväl av morfar. En jättefin, ganska stor begravning och där var många släktingar som jag inte träffat på år och dag, vilket i sig var väldigt trevligt!

100 år. I 100 år har han funnits här, och förstå hur mycket han varit med om?

Nu somnade han stilla in och får sin sista vila tillsammans med lilla mormor. I 29 år har hon väntat på honom.

Begravningen gick bra, men jag var på bristningsgränsen till hysteriska gråtattacker ett par gånger som jag lyckades pressa tillbaka. Andas Simone!
Efter begravningen så har det varit berg-och dal-bana på vägen hem. Jag sitter i och stortjuter i omgångar. Sorg i hjärtat känns verkligen, och när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få träffa honom i livet så gör det så jäklans ont! Jag vet att det läker med tiden, men morfar har alltid varit där och hans dörr har alltid varit öppen. Och nu är han borta.


Lite bilder från idag.