Sitter och väntar på William och Ludvig. Micke är och hämtar dem på skola/dagis.
Det har gått En vecka sen jag såg dem och det pirrar i min mage. Älskade ungar! Vad jag saknar dem. Det riktigt skär i bröstet till och från när de är borta.
Sen så är det så roligt att se Agnes min när de kommer hem. Man märker att de är saknade även för henne. Hon blir så där riktigt skitglad när de kliver innanför dörren. Och de blir ju lika glada de med, över att se henne!
Det blir ju mycket mer liv och rörelse när de är hemma, och det gillas ju såklart.

Det är en ständig kamp inombords att ha barn varannan vecka. Det önskar jag inte ens min värsta fiende. Det är plågsamt och jag tycker ju även synd om dem som måste åka fram och tillbaka. (Även om de sagt att det är så de vill ha det)
Även om man delvis anpassar sig med tiden, så kommer jag aldrig bli hel när jag vet att jag missar halva deras tid. Man liksom märker framsteg, utveckling osv nästan varje gång de kommer hem. Hur de beter sig i olika situationer, hur de för en konversation och sånt.

När de är borta och jag blir påmind om det så hugger ångesten tag i bröstet. Jag försöker slå bort tankarna, och jag måste säga att jag lyckas oftare och oftare.

Men nu är de snart här! Och idag är jag glad!