Lilla pappa
Idag är det 12 år sedan pappa gick vidare till andra sidan. 12 år. Det är lång tid. Samtidigt minns jag honom som att det var i går.
Jag minns precis hur jag tog emot beskedet. Hur himla chockad jag (Inte fattade) att jag var.
Jag minns hur polisen bad mig ringa någon anhörig.
Jag minns också hur INGEN svarade i telefon just då.
Jag minns hur poliserna satt kvar hos mig i flera timmar och väntade på nån slags reaktion från mig. Och på att bån anhörig skulle svara. Men inte ett pip kom fram från mig. Stone face.
Älskade pappa. Varför var du tvungen att gå så tidigt?
Du hann aldrig träffa dina barnbarn, de som ska föra vår släkt vidare. Varje gång jag tänker på att du aldrig kommer att få se William, Ludvig och Agnes så skär det i hjärtat.
Därför brukar de få följa med till graven, för att det på nåt sätt känns som att de träffas då iaf.
Idag var det Agnes första "medvetna" tur att följa med.
Pappa, jag saknar dig!
Jag förstår din känsla och din sorg över att din pappa inte fick träffa barnbarnen. Jag känner likadant om mamma, även om hon fick många fina år med syrrans kids så blev det inga barn hos mig innan hon for.
Men jag vet, de sitter däruppe och tittar ner med stolthet på det liv vi skapat oss. Nu blir det vår uppgift att förmedla våra föräldrars minne till barnen.
Kram på dig vännen