Funderar över livet. Man vet aldrig när det är slut. Det gäller att leva varje dag.

I december fyllde min morfar 100 år. En Skojfrisk, levnadsglad man med alla sina alla sinnen Bevarade. En man som jag sett upp till, beundrat och älskat.

Idag, knappa två månader efter sin 100 årsdag lämnar han livet.

Jag kunde av olika orsaker inte åka till Värmland och fira honom på 100års dagen, utan tänkte göra det vid senare tillfälle. Nu blir det aldrig så. Han är borta.

Det gör så ont i själen. Min fina morfar. Han har ju alltid funnits där, i sin röda stuga på landet i värmlandsskogen. Han har alltid haft dörrarna öppna för mig.

Hans långa innehållsrika liv är till ända, och jag får trösta mig med att livet har sin gång, och att han fick leva längre än de flesta. För mig gör det dock lika ont.
Jag har förlorat min morfar.

Kära morfar. Vila i frid <3