Plusar på en mil...
Det första jag tittade på när jag vaknade i morse var
1. Trädtopparna. De svajade inte!
2. Termometern. Några minus. Lagom tror jag?
3. Motivationen. Ja, idag siktar jag högt igen.
Självklart pratar jag om jogg!
Idag sken solen så där starkt och de där -4 graderna som förra året kändes direkt åtknipande i luftrören var bara skönt idag. Jag hade en halvmil som delmål, och vi tog det hyfsat lugnt och hade ett bra prattempo, och efter fem kilometer när Natta vek av så fortsatte jag på egen hand. Jag körde små delmål i huvudet, och siktade sen på sju, som blev till tio. T I O kilometer. Jag är så stolt att jag trots min sjukdom och min medicinska behandling klarar att springa en hel mil, om än långsamt!
I höjd med Stenby gård träffade jag på en barnfamilj, där pojken runt 5 år började springa upp brevid mig, och t o m sprang om mig, och ropade till sina föräldrar -titta mamma! Jag springer lika fort som henne fast nu springer jag fortare!!!
I ungefär 100 meter hade jag honom som dragplåster, jag var ju tvungen Att öka farten! Jag kunde ju inte förlora över en 5åring.... Eller?! :)
Härliga vinter! Kul med LITE snö iaf!
Jag ska skäppa iväg micke till gymmet strax. Undra vad jag och Agnes ska hitta på
Trackback