I did it!!
När jag vaknade i morse och såg vilket härligt springväder jag skulle få springa milen i kändes det till en början perfekt... Det var Soligt, 6 +grader....tills jag upptäckte att det var nästan som storm ute. 
Hur sjutton skulle jag klara en mil i den här stormen?
Jag är dock rätt envis och brukar inte låta vädret bestämma, men en mil idag, i det här vädret, kanske inte var den smartaste dagen att välja självaste milen på.
Första 2 km spann jag på i normalt tempo, i motvind men nedförsbacke. De kommande 4 var en ren pina. Sen gick det lite lättare i 2 km och den sista kilometern trodde jag ärligt att jag inte skulle klara mig ur... Jag trodde nog att jag inte skulle orka lyfta fötterna till målgång och det var som sockerdricka i benen, och fingrarna. Jag vet att jag inte ska överanstränga mig, men när det är 500 meter kvar till den magiska gränsen 10 km, och man nästan springer så sakta att rollatortanten kan gå om en så kan man ju inte bara ge upp?
Med ytterligare temponeddragning så tog jag mig tillslut runt på 1:10. Och en kilometertid på runt 7.03 ;)
Jag vet. Jättedålig tid. Men jag gjorde det! Är ändå så stolt över mig själv! Det var tredje gången jag sprang milen, och nu dessutom under medicinering. Jag tror inte att många orkar springa alls med dessa kortisondoser i kroppen!
Cissi hade kunnat sprungit mycket snabbare, men idag körde vi mitt anpassade - kortison - tempo. (Som vi gör varje gång)
Och vet ni? Vi har sprungit 27 km den här veckan! Det är ju inte alls tokigt!
Vi rockar!!!
» Cecilia
Så bra jobbat av dig! :)
Svar:
Simone
Trackback