Ingenting har känts riktigt kul, och jag har varit nedstämd. Man måste få ha sådana dagar också.

  Livet leker inte alltid. 

Jag har märkt att min jogging har börjat gå sämre och sämre, det känns liksom tyngre och tyngre att springa, och jag får pressa mig mer och mer vilket kroppen inte orkar nu när jag äter kortison, och det känns ju som ett stort bakslag. Jag trappar ju ner dosen och tycker att jag borde börja springa bättre, men i själva verket kanske det är nu som kortisonet börjar visa sitt rätta jsg och tänker sänka mig helt. 

Har trots detta bestämt mig för att fortsätta jogga om jag så så ska jogga så sakta att jag blir omgådd. 

Så idag tvingade jag ut mig själv. Japp. Ni läste rätt. Tvingade. 

Jag tog mig ut utan några som helst krav på mig själv. Jag skulle få landa på den tiden och kilometern som kroppen ville. Och oj vilken skillnad det är att  springa när man sänker sina krav bara en liten aning.  5 km lufsade jag på och landade på 33 minuter. Inte nänmvärt mycket sämre än vanligt alltså. Svetten rinner mer än vanligt, det är ca 40 minuter sen jsg kom in och det droppar ff!!! 

Nu ska jag hämta in den sista endorfinkicken och börja ladda för syskonmys här i kväll :) lite julklsppabyte och tacos :)

Återkommer i det temat!