Det är en bestämd liten dam vi har. Lilla Agnes. Hon talar om precis hur allt ska vara, och får hon inte som hon vill så skriker hon.

 

Idag vaknade vi runt 7 snåret, och vi myste lite i soffan, sen käkade vi frukost. Det gick inte tillräckligt fort att få fram hennes mat, Mackan skulle ju bre´s med smör och leverpastej, sen havregurt och vatten och jag var väl totalt genomsvett när jag väl satte mig till ro vid bordet. Vid det laget hade mitt kaffe redan hunnit blivit ljummet.. 

 

Det låter ju inte farligt alls när jag läser vad jag skrivit, men hennes ljudnivå låg över min förmåga att ta in och jag var tvungen att vyssa lite emellanåt, hämta nån leksak och få henne på andra tankar en sekund liksom... Känner ni igen er? När maten väl kom på bordet så var jag inte tillräckligt snabb att ge henne brödbitar. Nej se ni, hela mackan kan man inte ge henne, för då åker hela in direkt i en enda stor tugga liksom.  Så det slutade med att jag inte fick i mig något alls, och fick sitta och passa på henne i stället ;) 

Efter maten, var det tvättning och klädbyte. Sen fick jag väl pusta ut? tänkte jag. 

Nä ni, då kom hon gåendes med ena skon i handen och sa. "Den- Den" ... nu ville hon gå ut jänta min. Kl 7.45 på morgongen.

Jag låtsades inte se henne, men då hämtade hon minsann den andra skon också. 

Och Jackan.

Och galonisarna.

Och mössan.

Och pappas skor....

 

 

Sätt på mig skorna då mamma!  (sur tjej! Och märket ni ser på munnen är från en praktvurpa - plattfall på ansiktet här om dagen som bidrog till fläskläpp och här här sviterna)

 

Verkar inte få nån hjälp, så hur gör jag nu..?

 

 

Och vantar....

Ah! Pappas skor! Det får bli min räddning tänkte jag! Det är pappa hon vill gå ut med! Men pappa han ville sova han. Så hon fick gå ut på altanen. Den är ju stängd så att säga, så där fick hon springa fritt! (tills hon började käka löv som hon satte i halsen, och då åkte hon in igen)

 

Nu ligger hon sött och sover förmiddags-nap! och kanske ska jag passa på jag med?