Idag känns allt tungt. Jag är ganska ledsen av olika anledningar.

Men jag har iaf åstadkommit lite. Jag har städat -dammtorkat, dammsugit, torkat golv. Kört en maskin disk och två maskiner tvätt. Agnes har sovit sött under tiden.

Känner mig som en bov i ett drama. Jag är allergisk mot Dinah. Det går i perioder. Ibland går det bra, och ibland går det inte alls. Hon åker fram och tillbaka mellan oss, och nu har vi bestämt oss för att försöka omplacera henne. Igen.

Det känns som att Alla tittar med onda ögat på mig. "stå ut" . Som att det är mitt fel? Visst, det är pga mig. Men, är det mitt fel? Jag har kämpat i 3år nu. Sånt som inte syns utåt. Jag behöver inga gliringar. Ingen ser att det är en strid även från andra sidan. -Min sida. Det handlar inte om att göra sig av med nåt, bara hux flux. Jag har Tagit nässpray varje dag i princip, och även andra allergimediciner som inte brukar hjälpa mig. Jag har försökt hålla humöret uppe fast att jag mått dåligt. Även trots att jag är tjock i näsan dagligen. Det tar på krafterna, man blir trött och hängig. Jag har verkligen försökt!

Jag har dammsugit hemma 1-2 ggr/dag fast jag inte skulle när hon är hos oss. Jag skulle ha sovrummet som frizon vilket det inte heller blivit. Vart ska JAG kunna få lov att må bra? Utomhus?

Jag fick allergi igen för ett par veckor sen. Micke tog då Dinah till sin matte så att jag skulle få lite avlastning mellan nysningarna. 1vecka senare var hon tillbaka här i 4 dagar. Då började det om fast 10 resor värre. Jag trodde själv att jag var genomförkyld först, men har efter ett par dagar förstått att jag inte alls är sjuk utan att det är hösnuva typ. Vet detta dels Eftersom att tabletten hjälpte lite igår, och dels för att jag mår bättre utomhus.

Men
Nu går det inte längre. Jag sätter ner foten. Förlåt alla som tycker att jag är en dålig människa. Men ni som tror att det här är nåt som är kul och som jag inte bryr mig om tror fel. Det gör jävligt ont kan jag tala om. Det gör även ont att se Micke. Och att se Dinah.


Jag tycker att det känns hemskt att ev få avliva en frisk hund för att det inte går bra att omplacera henne. Hur många ggr ska man försöka?

Jag vet att det är pga mig, och att hon kanske dör för att jag ska sluta nysa. Jag vet att jag separerar min sambo från sin bästa vän. Jag förstår att det gör jävligt ont i honom. Jag förstår allt . Det gör som sagt ont i mig också. Känner mig så himla ledsen. Vad ska jag göra annorlunda? Ta mina barn och flytta? Särbo?

Igår var vi hos min kollega för att presentera Dinah. Ett hem där vi såg direkt att hon skulle få det så himla bra. Där hon kan springa fritt. På landet, men ändå inte. Och jag vet att det finns tålamod där. Kruxet som allt kan falla på är deras katter. Kan de lära sig att acceptera varandra? Håll tummarna för att det funkar! Vi ska tillbaka dit på söndag, så ska de få låna henne en förmiddag och försöka lära känna henne lite grann. Hoppas att det går bra!! <3

Förlåt lilla vovve..Förlåt husse, och förlåt matte. Förlåt.

*ledsen*