Igår gjorde jag nåt helt galet. Jag sprang 1,1 mil. Bara så där.

Inomhus är jag så dålig att jag knappt kan andas, och därför bestämde jag mig för att bara komma ut en kort sväng. Kanske 2,5 km för att bara rensa tankar, känna att jag inte släpar efter i kondition och framför allt. För att hänga med i våran tävling.

Jag kände redan innan att det inte skulle gå bra, näsan var igensvullen, snoret rann som en kran, tunnt som vatten men väl ute kändes allergin så mycket bättre på en gång, och jag körde ett så långsamt tempo för att klara av att springa alls. När jag väl var uppe i 3 km så hade jag inte ens blivit anfådd, så jag lufsade på i några kilometer till. Ända tills jag bestämde mig för att sikta på milen. Det var inte på något sätt planerat utan jag körde ett kvarter längre och längre bort.
När jag närmade mig milen så ville jag ju bräcka Mickes rekord på 11 km tänkte jag. Så jag körde på till 11.03 km för att vara säker på att jag Kommit över Mickes magiska 11.00. Döm om min förvåning när jag kom hem och såg att hans rekord var 11.03.. Hade jag sprungit 10 meter längre så hade jag iaf vunnit på distans. Nu är distansen lika så när som på metern, och i tid har han ju slagit mig med hästlängder. Så jag vann inget utom självkänsla, men den kommer jag faktiskt långt med!


Jag är så j*kla nöjd och stolt. Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit en mil. Och när jag väl gör det så gör jag det när jag mår som sämst. Det är inte illa!

Jag är så bra!!