Idag sprang Micke 15 km. Han är ju bara helt otrolig. Vart får han kraften ifrån att bara ge sig ut och förbättra sig för varje gång? Nån typ av rekord. Distans eller tid. Varje gång. Avundsjuk! Fast självklart är jag jätteglad för hans skull och inte nog med det, jag är även stolt! När han bestämmer sig för något så går han fullt ut. Hoppas att jogging är nåt som han kommer fortsätta med, för då har vi lite av samma hobby och har nåt att prata om ;)

Det jag kan sakna är känslan att kunna gå ut och jogga tillsammans. Det skulle inte ge så mycket för honom eftersom att han är så mycket snabbare än mig, men han kan ju hobby jogga och sällskapsjogga!

Men just nu sitter jag fortfarande hemma och snorar och har dyrt och heligt lovat mig själv att inte gå ut förrän jag är bättre. Jag lovade min kropp det, men det tar emot. Jag är så sjukt taggad och vill ut hela tiden.

Jag var på väg nyss, men jag sansade mig. Jag får ju ändå inga bra tider, eller bra rundor över huvudtaget så länge jag inte ens kan andas normalt hemma. Jag vinner ju inget på det utan tvärt om. Jag VET ju det.

Inte så snällt att utsätta kroppen för ännu mer fysisk ansträngning då. Alla registrerar sina rundor här och där, och då är det svårt att låta bli själv. Jag blir som ett litet barn på julafton, som väntar på tomten.
Men nu har jag lagt upp benen på bordet igen! Kl är snart 21. Kanske ska jag ta nåt gott att äta som kompensation? Lite godis eller lite nötter kanske vore nåt? Micke har varit så duktig och håller igen helt och hållet.

Själv kan jag ju skylla på att jag ammar fortfarande. Inget banta innan amningen är klar brukar man säga. Sen att jag mest bara ammar nattetid nu mer, är ju en annan sak =)