Jag hade ställt in mig på att det skulle bli en vilodag idag, i och med att Micke jobbar kväll och jag är själv med barnen.

Men hux flux stod Carro här med sina döttrar som mer än gärna passade Agnes en liten stund. Ja, de blev nästan osams över vem som skulle hålla henne. Så söta :)

Det kändes tryggt att gå ut och springa, jag visste att Agnes skulle bli ordentligt uppvaktad.

Väl ute blev det 4 km, och det bestående av en runda i spåret. I mörkret. Alldeles, alldeles ensam. Jag vet att jag hann tänka; "hoppas att ingen kommer och tar mig för jag kommer aldrig hinna springa ifrån dem"
Men återigen, spåret fullt av motionärer med, olika bra kondition. Man behöver inte må dåligt för sin egna dåliga kondis där. Sen så Verkar det vara mycket backträning i det där spåret.
Så mina tankar byttes till en positiv upplevelse igen. Här händer inget. Det är för mycket folk här. Jag kände mig trygg!

Jag sprang uppför båda stora backarna, så jag är nöjd. Det blev som en liten lekrunda idag. En av kilometetrarna gick riktigt långsamt, en annan var under 6 minuter. Det är kul med löpning!

Här är tjejerna! De satt och sjöng och gungade Agnes, och hon mådde som en prinsessa <3 helt avkopplad!