Det har gått rätt så många dagar nu. Sedan jag var aktiv här. Jag som brukar skriva flera inlägg om dagen!

 

Min hjärna har helt enkelt tagit en paus. Idétorka. Ork-torka, och allmän torka.

Nu är ledigheten över. Jag har gått tillbaka till jobbet, och hunnit jobba en dag. Det var med blandade känslor som jag stämplade in på jobbet kl 06.46 i onsdags morse. Men genast så blev jag glad när jag såg att jag skulle få kompa med Debbie.  Debbie ja. Himla fin människa måste jag säga. Innan jag gick på ledighet så kände jag knappt henne. Men Hon var ett otroligt stöd för mig, utan att hon förmodligen ens vet om det, när Agnes hade njurbäcken inflammation som en alldeles, alldeles färsk liten bebis. Jag var så förtvivlad att se min bebis, som knappt orkade äta, knappt orkade titta upp. Så slö, så slö. Jag behövde en paus från barnavdelningen, och gick ner till mina kollegor, grät en skvätt och fick ett sånt stöd, speciellt av Debbie, och det räckte med några meningar, men det var rätt meningar. Lugna fina trygga ord. En Sån fin människa! 

När vi var utskrivna, så fick vi  ett paket hem, en jättesöt klänning till lilla hjärtat. Den användes flitigt, och varje gång hon hade den på sig så kände jag tacksamhet att min flicka blivit frisk, och att det finns människor som verkligen bryr sig, som förstår när människor har en kris!  Debbie gjorde sig påmind varje gång klänningen kom på. Så att just hon backade upp mig min första senila,-ringrostiga  dag var väl jättebra!

 

Nu vill jag bara påpeka att alla mina kollegor är helt underbara!  Så jag är otroligt lyckligt lottad! Vilket teamwork! Första dagen var.... allt utom lugn, och ändå fixade vi det! 

Det blir bra att komma tillbaka till jobbet. Nu ska jag tillbringa näst kommande 4 dagar där. Då kommer jag nog in i rulliansen igen?