Idag har jag gått och varit nervös på jobbet. Min bror och hans tjej fick i fredags veta - sent-i v38 att deras bebis vänt sig åt fel håll. Huvudet upp, fötterna ner. Så idag väntade de på samma öde som jag hade för 8 månader sen. Ett vändningförsök. Tiden bara gick och jag tyckte att de borde varit klara till 11.00. Vid 12 tiden kunde jag inte hålla mig längre, utan går in till förlossningen och efterforskar i saken.  Tillslut får jag tag i brorsan, och får höra att allt lyckligtvis gått bra, men att de var tvunga att komma tillbaka och ligga i ctg-kurva 2 ytterligare timmar. Jag kunde fälla ett par glädjande tårar!  Skönt att vändningen lyckades. Jag gick och bet på naglarna och fick inget vettigt gjort efter den tiden de borde varit klara. Stackars dem (inklusive mig) som fått vara med om detta. Det är inte allt för kul kan jag tala om. Därför känner jag mig jätteglad för deras skull, att vändningen lyckats. Nu håller vi tummarna att den här bebisen ligger kvar, och inte gör som Agnes- snurrar runt 100 ggr till.