Tänk att en sån liten människa kan få mig så orolig. Efter Två dygn med iv antibiotika, så fick hon gå över till flytande antibiotika.Och duktiga tjejen äter det som godis. (det kanske beror på att det smakar som godis)

Hennes diagnos är bäckenbotten inflammation. Stackars lilla skruttan. Nu blir det antibiotika i 6-8 veckor, sen en kontrast röntgen för att se om hon tagit skada av inflammationen, och för att se vad inflammationen berodde på. Om hon har missbildningar eller om hon bara haft otur. Om röntgen är bra, så får hon sluta med antibiotikas efter röntgen.

Det var hemskt att se henne så slö. Hon blev ju bara tröttare och tröttare. Jag fattade inte riktigt att hon var slö först. Jag trodde bara att jag hade ett exemplariskt barn som skötte sig väl på barnakuten. Men de barn som skriker är ju de pigga barnen, medans de som är tysta är de som är så sjuka att de inte orkar skrika. De frågade mig om hon åt ordentligt från bröstet.. Ja svarade jag. Men direkt efter så slutade hon i princip äta. Så fort blev hon dålig. Jag trodde att det var ett skämt. Bara för att de frågade om hon åt bra så slutade hon...

Under de här dagarna så har jag hunnit tänkt så mycket. Vad jag uppskattar i livet och vad jag uppskattar mindre. Vad som är viktigt för mig. Jag bröt i hop totalt. På sjukhuset bara grät jag. Hela tiden. Det har liksom blivit för mycket med allt. Vi sökte för hosta och feber, men blir inlagda på barnavdelningen för nåt helt annat. Jag blev chockad och bröt ihop ännu mer. Det här är ju inget jag hade brutit ihop för i vanliga fall, men att jag redan var så sänkt av mitt egna dåliga mående.. (som precis blivit bättre) fick bägaren att rinna över.

Men nu har jag bestämt mig. Jag har brutit ihop och ska komma tillbaka ännu starkare. Jag vet vad jag värdesätter mest i livet, och det enda jag önskar nu är att vi ska få vara friska. Ett år snart, av sjukdomar ohälsa räcker. Är det inte den ena så är det den andra. Det är verkligen som att vi är med i en dålig film... Som jag redan konstaterat....den dåliga filmen fortsatte..

Jag saknar att få vara frisk och må bra. Jag saknar min Mikael. Hoppas att vi kan bli tightare av allt vi gått igenom. Och att vi blir stärkta av det. Jag vill bara att vi ska kunna börja leva som en normal familj nu. Allt materiellt får vänta. Nu vill jag bara ta hand om de jag har kärast. Min Mikael, mina fina pojkar och lilla Agnes!