Det händer mycket i Simones huvud nu. Jag har så mycket känslor som jag inte får utlopp för. De liksom fastnar där inne. Jag behöver mycket uppmärksamhet nu. Jag känner mig fet och ful. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, jag ser likadan ut ändå. Och mitt öga ser hemskt ut. Jag känner mig ledsen. Jag vill vara glad.

Som grädde på moset så har jag jobbigt att andas. De ville absolut ha in mig på förlossningen. Egentligen redan på nyårsafton, men jag tyckte inte att det var såå akut. Men i måndags åkte jag in. Eftersom att jag redan haft en propp och står på blodförtunnande, så fanns risken att jag fått en propp i lungan. Jag har hög puls och flåsar så fort jag gör något. Allt gick så fort. Helt plötsligt hade jag gjort en röntgen. Man ska inte röntgas när man är gravid. Så nu är jag orolig för att barnet tagit skada... Varför gick jag med på det? Men de bedömde att om jag har en propp så är det farligare än att det kommer strålar på barnet. Nu hade jag lyckligtvis ingen propp. Men problemet kvarstår. Själv tror, och har trott hela tiden, att jag växt för fort och inte hinner med. Jag har ju inte världens bästa grundkondition efter att ha legat ner hela graviditeten och viktförlusten osv. Jag känner mig värdelös. Jag behöver positiv pepp. Snart ligger jag hela dagarna igen. Gud va jag tycker synd om mig själv då. Jag vet att det finns dem som har det mycket värre. Förlåt till er.

Nu går Amanda fondell i mina högtalare. Jag skriker ut låten, gråter, och det är så jävla skönt!!
All the way!