Känner mig slut ikropp & själ. Känns som man kommer till en gräns, sen orkar man inte mer. Jag måste försöka härda ut. Känner mig ledsen. Har bara gråtit idag. Hela dagen i princip. Alla gravida går igenom det här, men jag har väl ändå haft maximal otur? Det finns ju inte ett rätt på mig.

Igår var jag hos läkare på barnmorskemottagningen, för att diskutera förlossningen. Gud vilken underbar läkare. Jag skulle vilja ta ner månen till henne. (om hon nu skulle vilja ha den)
Hon beviljade iaf igångsättning för min del på självaste bf. Nu kan jag släppa rädslan att moderkakan släpper och bildar proppar på övertid. Jag slipper gå över 18 dagar. TACK!
Hon tyckte även att vi skulle göra tillväxt ultraljud för att se om den lilla växer som den ska där inne, så att flödet inte bllivit försämrat.
Sen så berättade hon resultatet av bandspelarekg som jag haft på mig under ett dygn. Lägsta registrerade puls hade varit 59 och högsta 185... Det är en rejäl skillnad. Pulsen hoppar som bara den, och det är ju inte konstigt att jag mår som jag gör. 185 är liksom maxpuls kan man säga. Så nu har jag blivit insatt på betablockare. En väldigt låg dos. Jag vet inte om jag vill ta den egentligen, men jag upplever ju min puls som jobbig i svängarna. Så jag kanske ska ge det ett försök?

Sen foglossningen. Den är bra emellanåt. Men nu har jag gått promenader med Dinah på eftermiddagar/kvällarna, och jag kan knappt gå tack vare det! Nej det är ett jävla skit allting just nu.

Sen ska det packas o flyttas och rensas, och jag känner att jag inte ens kan delta??? Kan någon väcka mig i slutet av maj? Jag är riktigt nere nu.

Något positivt iaf, är att bebisen vänt sig och huvudet är ruckbart, så jag slipper i dagsläget känna ångest över att kanske bli snittad iaf!

tack o hej...