Det har varit mycket sista veckan, och jag har varken haft  lust, ork eller tid att blogga. Hoppas att jag är förlåten, mina vänner?

 

Det har varit känslovälvande vecka, och jag har skakat på huvudet flera gånger och undrat om jag är med i dolda kameran. Jag har varit arg, ledsen och glad. Ungefär samtidigt. Wierd feeling det där.

Jag kan börja med att berätta att min bror och hans flickvän har fått barn! Och jag var med på förlossningen. Förstå! Hur häftigt är inte det? Det är den andra förlossningen jag varit med på, förutom mina tre egna (som jag inte har samma minne av). Grymma känsla som ger ett endorfinpåslag som håller en vecka minst. Kanske hela livet t o m! 

 

 

 

Det är bland det största man kan vara med om. Att få äran att se på, och delta, med två stora förväntansfulla ögon, när en annan människa kommer till världen, och vägen fram dit. En liten, liten människa som tar sina första andetag utanför livmodern. Som tar sin första ton i form av ett litet skrik. Som ser sig runt omkring i rummet, upptäcksfärd från minut nummer ett. Att leta efter mammas bröst. Att ett barn helt själv, nykommen till världen,  ens klarar att hitta till mammas bröst utan hjälp.  Och fixar det hur lätt som helst. Som att hon inte gjort annat. Det är unikt att få barnets strävan efter att leta sig fram till bröstet. Fina, fina underbara upplevelse! 

 

Jag har fått se på väldigt nära håll Hur samspelet mellan  mamma och barn är i magen under värkarbetet. Hur mamman, pappan och barnet kämpa och arbeta sig genom varje värk. Hur positiv smärta ser ut. Och hur fina och lugna personalen som arbetar på förlossningen är. Man måste uppleva det här, för att förstå. Det går inte att förklara. Det var magiskt. Så magiskt att jag blir gladgråtig av tanken på den här förlossningen, och allt jag fick uppleva där.

 

Adeline var så himla stark och postiv under förlossningen. All heder till henne. Jag har varken sett på tv, eller har hört att någon varit så här lugn. Man kunde inte tro att hon födde barn. Totalt inne i sig själv. Underbart! Jag är sjukt stolt över henne, att hon klarade den här förlossningen så bra. Jag tror inte att hon förstår själv hur duktig hon var. Min bror var också duktig. Han gjorde precis som han skulle. Stöttade och stöttade. 

Och det gjorde jag med! Vi var ett bra team, och vi kompletterade varandra. 

 

Förövrigt har jag en riktigt "sadfeeling"  i kroppen, och det mesta känns tungt, och har gjort i flera dagar. Jag har haft många motgångar och lusten finns liksom inte där. Jag är ledsen över flera  olika saker. Jag tänker mycket och börjar tro att någon driver med mig angående olika händelser. Igår hände något som jag inte trodde var möjligt. Jag blev helt missuppfattad och att jag kunde bli uppfattad så fel, jag som aldrig vill en månniska nåt ont? Detta gjorde att Jag började tro att jag var med i dolda kameran eller i en dålig film. Jag fick stanna upp och tänka, vänta! Det här är inte på riktigt va? 

Nu har jag ryckt upp mig, och skakat av mig igen. Jag hänvisar till P!nks låt "Try" som har gått varm i lurarna flera dagar nu

 

"Where There Is Desire

There is gonna be a flame

Where there is a flame

Someone´s bound to get burned

But just because it burns 

doesn´t mean your gona die

You gotta get up and try" 

 

 Att finna rätt texter till  rätt "state of mind" det är min nisch ni vet. Jag skickar ofta sångtexter till vänner också, som jag letat fram, för just den enskilda händelsen som tynger dem "at the moment". Lyssna på den här, skrik lite och gråt lite så känns det snart bättre. Nu är det den låten ovan som stärker mig och lyfter mig i min sinnesstämning

Den här lördagkvällen blev mot förmodan, riktigt bra. Jag och Micke åkte och tränade. Jag sprang 2,5 km på löpbandet, utan att få ont i benet. Jag styrketränade 30 minuter, sen så körde vi en kvarts pingis. Jag var tydligen mycket bättre än vad Micke trott, så jag blev allt lite mallig. Att han ens sa så måste betyda att jag var riktigt bra va?? ;) 

Fasen! Det var riktigt kul med pingis! Man kanske skulle satsa på en karriär?   (Agnes var också delaktig, hon stoppade pingisbollarna i munnen och blev skitpissarg när vi tog ut dem, Annars trivs hon på gymet med oss ;) )

 

Nu skall kvällen avslutas med att fylla på massa kalorier eftersom jag nyss förbränt 580 stycken små kaloriisar! Jag har över 900 kalorier kvar att äta i dag, så jag ska unna mig en julöl, kanske lite julnötter och lite pringles chips. 

Jag kan ju även meddela att jag räknat kalorier i 2 veckor nu, och har en viktnedgång på 2,6 kilo hittills. Dvs 1,3 i veckan, och mitt mål att klara gå ner var 0,8 kg/vecka så jag ligger ju riktigt bra till!

Jag har inte räknat slaviskt, men man börjar få en klar blick på vad som kan förtäras och vad som är mindre bra i kalori svängen. Om jag kommer klara att träna igen nu, så kommer det gå ännu bättre. Man blir ju motiverad till att träna när man räknar kalorier. Eftersom att jag ÄLSKAR mat så blir jag mer villig att träna- för då får jag ju kompensera de kalorierna jag gör av med. Super ju! 

 

Livet kanske är rätt så bra trots allt?

 

Pöss på er!