Idag ringde de från jobbet.

 

När jag var i min lilla Bubbla, När jag mådde så Dåligt, så ville jag ju bara bli frisk och må bra. Jag ville komma tillbaka till det normala. Jag ville ARBETA. Jag ville vara Simone. När man mår dåligt, och när man inte riktigt har kontroll att påverka läget så är man sårbar och ömtålig och så vill man bara att allt ska vara som vanligt. Man drömmer tillbaka. På nåt sätt.  Till Tiden man mådde bra. Det är nog inte många som egentligen förstått hur himla dålig jag egentligen var. Jag kunde knappt gå för att jag var så uttorkad. De kunde knappt sätta dit en nål på mig för att kärlen dragit i hop sig så dant av att jag var uttorkad.  Att ligga i en sjukhus säng, och stirra in i väggen. I flera dagar, flera nätter, och  i flera omgångar och alldeles, alldeles ensam. Det tar både fysiskt och psykiskt på en. Man blir både Nedstämd, Ledsen och Likgiltig. Man förlorar känslan till meningen med livet. Man förlorar tron på sig själv.

 

Sen fortsatte ju mitt dåliga mående ända tills Agnes var ute ur magen,  och även en tid efter.  Först nu, först nu har jag börjat koppla bort allt det dåliga som varade i ett år. Ja, det var faktiskt i ett år som jag mådde dåligt. På ett eller annat sätt.

 

Nu har jag börjat njuta av livet igen, jag mår hyfsat bra efter snittet, och jag har börjat röra på mig. Jag njuter av Agnes, och jag trivs med tillvaron och jag trvis med min fina familj.

 

Verkligheten hann i kapp mig idag, när jag hade två missade samtal från skyddat nummer. Vem känner jag med skyddat nummer? Jo, de ringde en tredje gång. Det var från JOBBET.

Nån gång under tiden i min lilla bubbla, har jag sagt att jag vill börja jobba extra. Jag har nog, om jag inte missminner mig till och med vädjat. Jag har ju varit hemma så länge. Ungefär 8 månader längre än alla andra mammor som har lika gamla bebisar som mig. Det var när jag var dålig och hade lite panik som jag kände att jag ville jobba. Nu när jag äntligen mår bra så ville jag njuta av min fina flicka... MEN ...

 

På söndag så går jag in på jobbet, och tar en dagtur.  Förmodligen är jag den med yngsta bebisen på jobb i HIAS historia. Helammar, och Agnes är bara 4,5 månader. Ju mer jag tänkt på det idag, så känner jag att det ska bli roligt! Jag känner mig stark! Och jag känner mig GLAD

 

Visst är jag tuff?

Och visst har jag väl tagit rätt beslut?!

Jag ser fram emot söndag och jobbdag.

Och vet ni? Det är tillåtet att gå ifrån för amning..

 

God natt :)