Jaha. Ytterligare en erfarenhet rikare. Nu känns det som att jag är förlöst både vaginalt och med snitt. Inte alla som får vara med om det ;). Tre stygn tror jag att det blev. Så det är inte stort, men sitter på ett ömt ställe. Tror att jag har lite feber fortfarande, men det kanske tar ett par dagar att få bort den. Nu har jag bestämt mig för att bli frisk!!!

Jag vill kunna njuta av att vara hemma. Och det ska jag göra nu.... För det är jag värd efter en graviditet full med kräkningar, illamående och sjukhusvistelse med dropp en vecka. Sen kom ju min höga puls som gjorde mig anfådd, och jag blev inlagd igen fast denna gång för misstänkt lungemboli. (som inte var något annat än pleurit) och när vi väl fått bukt på detta med läkemedel så börjar Agnes trilskas i magen genom att vara över rörlig och jag får genomgå två obehagliga vändningar som tillslut gjorde att jag fick igenom igångsättning, och som i sin tur slutar med akutsnitt i alla fall! Vad är oddsen liksom? Tänk att lilla handen var tvungen att komma först? Det var nog meningen att jag skulle snittas. Allt "arbete" med vändningar i onödan. Sen trodde jag att jag skulle få bli bra. Snittet läkte fint, det är skitsnyggt och verkligen lågt placerat. Jag mådde prima, pulsen har gått ner. Jag var rörlig trots att jag var snittad! Gick till och från stan när Agnes var 5dagar!

Sen kom smärtan. Jag tyckte hela tiden att det kom från såret. Men fick bekräftat vid läkarbesök att jag hade koagler kvar i livmodern, feber.Fick antibiotika, som inte tog bort febern. Fortsatt ont i magen och får sen veta via ultraljud att jag även har vätska utanför livmodern. Det är nog vanligt men gör svin ont. Så ont så att micke fick vara hemma från jobbet. Efter detta började jag få ont i underlivet. Där hade denna cystan ploppat upp, som jag fick avlägsna på operation förrgår. Förmodligen har den gett mig feber, och hoppas nu att bli bra! Det räcker liksom nu. Jag har varit sjukskriven i över ett halvår. Hur kul är det då... Jag tror att det är svårt för folk att förstå hur utsatt och nergrävd man känner sig. Man går in i sig själv. Blir deppig, börjar förlora hoppet om sig själv. Börjar tro att man inte är värd bättre. Eller undra vad man gjort för ont. Detta tar ju både kroppsligt och själsligt. Ni kanske tycker att det låter som petitesser. Men att ligga ner mestadels av tiden mellan juli-mars... Inte ha ork att göra något.. Inte våga gå nånstans i rädsla att behöva spy där man inte kan spy, (tex köpcentrum) är tufft! Och när väl det går över så får man komplikationer av snittet och blir stilla och orörlig av det i stället. Jag vill bli bra nu! Snälla!

Men jag fick världens finaste skatt för besväret... Undra om detta blir mitt sista barn? Vågar man en gång till?

Agnes! En månad i morgon <3