Nu är den här. Min namnsdagsprestent till mig själv. Det tog sin tid att få den att funka, men nu är den som den ska. En vit blev det. Man kan ju inte frångå det "vanliga" för mycket... Micke var den första som ringde på telefonen.. samtalet löd;
- Va säger du Micke, jag hör knappt inget alls! Vänta! Jag ska höja volymen! .... -Men! Det hörs ju lika dåligt ändå! Micke svarar; Du kanske skulle prova att ta bort plastfilmen som är över högtalaren.... Åh! Vilken dum blondin jag blev...
Ett par timmar senare, ska Nina testa om jag har blixt på min telefon... Hon tar ett kort, men det blir alldeles suddigt.
- Men gud vilken dålig kamera!!! säger jag...  Sen upptäcker jag att det är plastfilm på baksidan också, som täckte linsen på kameran...

Jag bjuder på detta! Är man blond så får man vara trög :D (iaf till en viss gräns)

Förövrigt blev det en likadan för Micke, fast en svart. Hans HTC har ju ändå gått sönder, så han hakade på IPhone 4s istället. Nu har vi ringt videosamtal till varandra, bara för att testa och gud så löjligt det kändes. Man var inte så bekväm med att se sig själv i rutan. Nej mindre sånt åt folket! ;)




Dagen har präglats av trötthet och illamående, men har blivit bättre allt efter tiden gått. Har mått riktigt skapligt på kvällen. Var på jobbet idag för att lägga in schemat, men har varit hemma så länge så jag mindes inte koden för att logga in och blev på så vis utlåst. Jag fick återkomma ikväll, så jag stannade kvar där och kollade lite på Idol och tog det lugnt. Jag kunde ju lika gärna sitta med dem på jobbet, som att sitta hemma själv? Micke jobbade ju ändå.

Idol vet jag inte vad jag ska säga om.. Jag som alltid varit ett fan av Idol, är helt plötsligt inte så intresserad. Små kollade mig igenom det och såg nog inte ens en hel låt. Är de sämre i år, eller är de för unga? Eller är jag rent av för gammal? Jag tyckte att rätt person åkte hem idag iaf. Kan inte sätta fingret på varför, för sångröst har hon ju. Det bara kändes rätt.

I morgon blir det att hjälpa till Med flytt. Gustav och Karin flyttar. Inte för att jag kan bära, men jag kan vara med och plocka upp o dirigera, och fylla nån slags funktion, och på så sätt också rehabilitera mig samtidigt. Jag kan ju gå hem om det inte fungerar. Svårare än så är det inte. Jag tar med mig Tina så får vi sällskapa lite!

Jag måste börja pressa mig, jag kan inte gå hemma längre. Kom igen nu Simone!!! Kanske får jag gå upp en kvart tidigare  för varje dag, och hitta nåt att roa mig med direkt när jag vaknar. Det värsta är ju att jag mår illa direkt på morgonen och har inte alls nån lust att gå ut och gå 2 km när jag är yrvaken och illamående. Men jag får kämpa på, för så här kan jag inte hålla på. Jag har aldrig varit hemma så länge förut och det känns både i plånboken och i psyket. Det är konstigt hur ett psyke kan brytas ner sakta men säkert, genom att vara sjukskriven. Men jag missar ju de sociala kontakterna tex på jobb, och även  på andra ställen, när jag blir hemma hela dagarna. Mitt hem har börjat kännas som mitt fängelse. Jag trampar och trampar men tar mig inte ut. Jag ser det inte längre skönt att komma hem, och det är en väldigt tråkig och jobbig känsla. Jag blir rastlös, jag får inte plats i min kropp känns det som, samtidigt som jag inte orkar att göra nåt. Hoppas att ni slipper bli sjuka, för det är INTE kul! Sen ser jag Micke kämpa på. Han tar hand om barnen, maten och det mesta, och jag tycker synd om honom. Jag har försökt börja laga lite mat för att underlätta, och det går rätt bra mellan varven. Men mycket blir liggandes. Och det är jobbigt att titta på. Jag är inte van att ha en tvätt hög, eller damm i hörnen. Men nu finns det gott om dessa ting. Jag tror att jag får acceptera läget bara. Låta var sak ta sin tid. Jag kan inte tvinga mig till att bli frisk, men jag kan kämpa för det, och det ska jag göra nu... Nya friska tag. Ny kämparglöd.